Låt oss skapa nya Europaminnen!

På måndag eftermiddag lottas vilka motståndare IFK Göteborg ställs emot i första kvalomgången till Europa League. För att få upp peppen bjuder vi här på ett utdrag ur Europakapitlet i boken Vi som är från Göteborg åker aldrig hem med sorg.

____________________________

Av alla resor som Änglarna gjort, från London till Dubnica, sticker två resor ut. Det är de gånger som bortaföljet bestått av en ensam person. Dessa resor delar några gemensamma nämnare: båda gick till länder bakom järnridån, åren innan gränserna mot väst öppnades. Båda fick stor medial uppmärksamhet i efterhand. Och båda har växt ut till supporterlegender. Det är berättelser som förtjänar att höras.

Blixten var först. Ja, han är döpt till Jerker Wetterlöv, men han heter Blixten.

Blixten har varit med förr. Jeansjackan är täckt av tygmärken från alla resor det blivit genom åren. Har det hänt, så var Blixten där. Han såg Ravellis räddning i USA, han såg Torbjörns mål mot Hamburg. Han skolkade från flottan för att se alla UEFA-cupmatcherna på plats. På Heyselstadion såg han liken ligga på rad utanför arenan. Blixten har sett alla guldmatcher på plats, han har sett IFK Göteborg spela fotboll i 48 länder.

Och en septemberdag 1989 på Stadion Zalgiris i Vilnius blev han en blåvit legend.

Det var första omgången i UEFA-cupen. Blåvitt befann sig i en generationsväxling och gick rejält knackigt i allsvenskan. Inte heller denna match skulle bjuda på något att skriva hem om. Fem år senare skulle hälften av startelvan vinna VM-brons i USA, men detta år kunde varken Ravelli, Kåmark, eller Kennet Andersson göra något åt litauerna, som vann med 2-0 inför 18 000 hemmafans.

Och en ensam blåvit.

”När Dajla och de här sa att de inte skulle med ringde jag Wernersson för att se om det gick att åka med spelarflyget,” berättar han. Han var för sent ute. I stället ansökte han om visum på ambassaden i Stockholm. Det var det flera andra som gjorde, men endast Blixten lyckades få ett – bara två timmar innan ambassaden stängde.

Han visste att han skulle bli ensam, men alternativet att inte åka fanns helt enkelt inte. Han tog tåget ned genom Polen. Vid gränsen stoppades han. Biljetten gick till fel tåg, sade millitärpolisen.

”Ta några souvenirer,” sa Blixten – och släpptes igenom. En halsduk och några spelarbilder köpte honom en plats bakom järnridån.

Väl på plats hamnade han på spelarhotellet – det finaste staden hade att erbjuda. Enligt Blixten var det maffian som drev det.

”Mig behandlade de väl, de förstod ju att jag var en vanlig supporter och inte rik. Frukost åt jag med spelarna och sen fick jag hänga med på en guidad tur på stan. Jag blev nästan mer populär än spelarna…”

Den lokala supporterklubbens ordförande bjöd med honom till samlingspuben, och sedan var det dags för match, med ”tjugotusen ryssar” som Blixten själv säger. Han var dock inte ensam. Redan på hotellet hade han fått ett handfast bevis för att IFK Göteborg gjort sig ett namn långt utanför Sveriges gränser.

”Det dök upp två killar från Kiev som hade kommit för att se IFK och Thomas Ravelli. Att åka från Kiev till Vilnius bara för att se Blåvitt, det är rätt stort. När jag stötte ihop med dom på hotellet första gången utbrast de ”en man, är ni bara en gubbe här?”. De fick kepsar av mig och sedan gick vi på matchen tillsammans. De hjälpte mig med min flagga,” säger han.

Det blev dock aldrig någon blåvit filial i Kiev. Blixtens nyfunna vänner söp sig metodiskt utslängda ur hotellet efter förlusten och har, trots försök att spåra upp dem, aldrig mer hörts av.

Själv stannade Blixten kvar i Vilnius några dagar. Dels gillade han staden, dels hade han sprungit in i den gamle storstjärnan Susie Quattros manager på hotellet och blivit bjuden på konsert.

”Det gäller att utnyttja spontaniteten. Allt kan inte vara planerat,” säger Blixten glatt.

När han till slut kom hem hämtades han i Malmö och kördes direkt upp till Göteborg för derby mot Öis på Ullevi dagen därpå. Nästa år, på guldfesten, hyllades Blixten med en ramsa av spelartruppen. De mindes hjälten från Vilnius.

Läget i Litauen 1989
Om man skulle besöka Vilnius – eller någon annan stad i Sovjetunionen för den delen – innan 1990 var man i princip tvingad att få sin resa planerad in i minsta detalj av Intourist, den sovjetiska turistbyrån. Dessutom skulle resan alltid gå via Moskva eller Leningrad (nuvarande S:t Petersburg). Bara att ta sig till Vilnius utan den omvägen är i sig en stor bedrift, men att så fritt röra sig i staden som Blixten gjorde under sin vistelse var få turister i Sovjetunionen förunnat.

Kanske beror det på de händelser som utspelade sig i Litauen, Estland och Lettland under andra hälften av 80-talet. De baltiska staterna, som till skillnad från övriga Sovjetstater var självständiga ända fram till 1940, var först ute med att försöka göra sig fria från styret i Moskva. Den sjungande revolutionen, som den kallas, startade 1986 i Estland och spred sig 1987 till Litauen, där tusentals människor protesterande på gator och torg genom att sjunga förbjudna litauiska sånger. Bara drygt två veckor innan matchen mot Zalgiris ägde en enorm protest rum i de tre baltiska staterna, där närmare två miljoner människor tog varandra i händerna och under 15 minuter bildade en över 600 kilometer lång kedja mellan de tre huvudstäderna Tallinn, Riga och Vilnius.

Ett halvår senare förklarade den litauiska regeringen i Vilnius sig självständiga som första sovjetstat. Det är inte långsökt att tro att det fantastiska bemötande Blixten fick av alla han mötte kan härledas till den nyvunna optimism och framtidstro som spred sig i landet under 1989. ”Man kände vibbarna av att någonting var på gång”, berättar han. Vibbarna av början på en fredlig revolution.

Ensam till Albanien 1991

Bara något år senare skulle en annan blåvit resenär, Anders ”Dingle” Karlsson, tangera Blixtens solorekord. Hans resa var längre och matchen slutade bättre, annars är den i mångt och mycket lik Blixtens.

Den börjar med en lövbiff efter säsongsavslutningen 1990.

”Vi satt ett gäng hemma hos Flash och käkade lövbiff med pommes. Flash skulle alltid bjuda på lövbiff och pommes efter säsongens sista match,” berättar Dingle.

Konversationen handlade som vanligt om Europa. Högtidligt avgavs ett löfte i rummet: hur än lottningen blir, så åker vi allesammans. Kosta vad det kosta vill!

Lottningen blev Albanien. Och ingen lyckades få visum. En efter en gav ”järngänget” upp. Men inte Dingle.

”Jag tror jag ringde konsulatet i Stockholm varje dag i tre veckor och tjötade. De ville absolut inte ha in några jädra västerlänningar! Gubben i luren förklarade för mig att man åker inte till Albanien för att titta på fotboll. ’Jo, jag gör det!’ svarade jag. Till slut tröttnade de väl och jag fick ett turistvisum på posten,” berättar han.

Den första strapatsen var över. Men han kunde fortfarande inte räkna med att ens ta sig in i landet, än mindre se matchen.

”Det här var 1991. Gränserna var stängda. Jag visste redan när jag åkte ned att det skulle bli jävligt svårt. Men jag köpte ett billigt interrailkort och drog ned mot Italien. Jag hade varit på Corfu den sommaren och festat och visste att det fanns möjligheter att resa därifrån, men egentligen hade jag ju ingen riktig plan,” konstaterar Dingle. ”Jag kommer fortfarande ihåg när jag hoppade på tåget i Göteborg, efter att ha festat som fan kvällen innan.”

Några dagar tidigare hade han sprungit in i Kaj Eskelinen – då blåvit skyttekung – under en utekväll. Dingle berättade glatt att han skulle hänga med ned till Albanien för att se Eskelinen spela. ”Det ska du fan inte alls!” utbrast forwarden – övertygad om att supportern drev med honom.
Men det hela var blodigt allvar. När Dingle landat i Corfu började han leta efter hjälp – ”de garvade i princip åt mig,” säger han. Tills han fick ett tips.

”Till slut var det någon som sa, ’gå nerför den här gatan, ta huset till vänster och fortsätt ner i källaren. Där finns det en liten resebyrå. De kanske kan hjälpa till.’ Sagt och gjort, jag drar dit och… de har resor! Men det är i morgon, alltså matchdagen, klockan sju på morgonen! Fan, matchen börjar ju tre! Vid det här laget var mitt enda mål var att ta mig in i landet, matchen var en bonus. Så det var bara att köpa.”
Ett steg närmare gränsen. Nu gällde det bara att lyckas få fri rörlighet i landet. Dingle hoppade ombord en båt – ”full med amerikanska turister” säger han själv med lite förundran i rösten – och landade i Albanien på matchdagens morgon.

”När vi kom i land hade jag snackat med amerikanernas reseledare och berättat att jag skulle iväg. Han högg tag i mig och drog iväg mig till militärpoliserna som stod där. Sen började han förhandla på albanska.”

Konversationen, som Dingle begrep den, gick ungefär såhär:

”Den här killen ska ut och resa på egen hand!”

”Nej, det ska han inte.”

”Jo, men han har visum!”

”Han får inte åka själv i Albanien, det fattar du väl?”

”Sådär höll det på till reseledaren viskade att jag skulle försöka muta dom,” konstatererar Dingle. Med en blåvit vimpel och en handfull dollars blev han den andra personen på kort tid att köpa sig en plats bakom järnridån med IFK Göteborgs klubbmärke. Vakterna sken upp och tog med honom till en högt uppsatt officer, där nästa runda problem avklarades. ”Dingle” igen:

”Han gick med på att jag kunde få åka, men då behövde jag ett intyg. Javisst, säger jag, hur lång tid tar det att få det intyget då?
Jo, tre-fyra timmar.
’Aldrig i livet,’ sa jag. ’Jag ska ju på fotboll, matchen börjar snart!’
Han stirrade på mig. ’Ingen åker väl för fan till Albanien för att gå på fotboll, det är nåt annat du är ute efter!’
’Nej, nej, det är matchen’.
Till slut lyckades jag övertyga honom. Efter ett tag släppte han iväg mig. Men han sa att jag skulle vara medveten om att jag kunde bli stoppad, och då skulle jag hamna i fängelse.”

Reseledaren lyckades få tag på en herre i lastgammal Opel, som åtog sig att frakta den glade svenske supportern till Vloré, femton mil bort. Det sista Dingle hörde reseledaren säga var att han inte fick ge bort någonting, för det var fattiga områden de skulle åka genom.

”Så drog vi iväg. Alltså, våra svenska grusvägar i skogen är rena motorvägarna jämfört med vägarna vi åkte på. Det sprang barn bredvid bilen och tiggde, de såg väl en bil varannan vecka ungefär. Till sist får jag syn på skylten. Vloré. En halvtimme till avspark. Jag tänkte: fan, jag hinner ju!”
Opeln sladdar upp vid spelargången, alldeles intill stadion.. Chauffören kliver ut, vrålar nåt på albanska och vakterna skockas runt den blåvite. De mer eller mindre lyfter upp honom och släpar in honom på arenan. Då dyker Thomas Wernersson upp.

”Gubbarna i laget visste ju om att jag skulle försöka ta mig dit. ’Har du biljett?’ frågade han. ’Nää…’ ’Okej, vänta, jag fixar.’”

Han springer in, kommer tillbaka med nåt som såg ut som en gammal biobiljett. Sen var det bara för den långväga resenären att kliva upp på hedersläktaren.
”Där kom jag med min stora svenska flagga som det stod IFK Göteborg på. Albanerna blev eld och lågor, allihop ville hjälpa mig att knyta upp den.”
När det var dags för avspark var det särskilt en spelare som Dingle höll utkik efter.
”Direkt fick jag ögonkontakt med Eskelinen. Han bara stirrade. ‘Vad i helvete’, såg man att han tänkte.”
Matchen, som skulle sluta 1-1 efter ett Johnny Ekström-mål i andra halvlek, drog igång. Dingle försökte hålla stämningen uppe med lite sånger och delade ut lite souvenirer till sina nyvunna bekantskaper på hedersläktaren. I pausen intervjuades han av en engelskspråkig alban. Någon viskade ‘efter matchen, sitt inte kvar för länge’. Han skulle komma att förstå den varningen snart.
”Slutsignalen gick och då började det storma in folk omkring mig. Då fattade jag varför reseledaren hade sagt att jag inte skulle ge bort saker. De ville ju ha allt, de drog i mina kläder tillochmed. Det började bli riktigt jobbigt. Då kom ledarna och sa ‘gå nu!’ och det räddade mig. Jag hamnade nere i spelargången igen och blev eskorterad in i omklädningsrummet.”

Där fick han en hjältes välkomnande, och en fråga han inte kunde svara på.

”Alla spelarna stod upp och applåderade när jag kom in…Sen frågade Wernersson, ’har du biljett hem?’”

Det hade han inte. Men det fanns en extra plats på Blåvitts plan. Han fick dela hotellrum med Johnny Ekström, sitta bredvid en nervös och flygrädd Ravelli på det gamla propellerplanet hem – och när han landade i Göteborg väntade media, redo att berätta den osannolika historien om en av de första svenskar som turistat i Albanien på flera år – bara för ett fotbollslags skull.

Läget i Albanien 1991
Efter frigörelsen från Nazityskland 1944 tog kommunisten Enver Hoxha makten i Albanien och behöll den ända fram till sin död 1985. Med sovjetiskt stöd och en strikt stalinistisk politik genomförde man stora utrensningar och kollektiviserade ekonomin.

Efter Stalins död bröt Albanien helt kontakterna med Sovjet, drog sig ur Warszawapakten och lierade sig istället med Kina. Efter Mao Zedongs död bröt Enver Hoxha även kontakten med Kina. Utan någon ”storebror” satsade man fullt ut på att klara sig helt utan stöd utifrån, och blev ett av de mest isolerade och repressiva länderna i världen. Medborgarna fick inte lyssna på utländska radiosändningar, se utländsk tv, eller ens äga en karta över det egna landet!

I princip ingen emigrering från Albanien skedde under det kalla kriget, mycket på grund av att albanska medborgare inte fick skaffa sig pass förrän 1990. 1980 fick de första turisterna besöka landet, men visumansökningar kunde ofta refuseras utan anledning eller helt enkelt ta flera månader eller till och med år att godkännas.

Efter Hoxhas död fortsatte isoleringspolitiken även om den lättades upp något. Först 1988 tilläts större grupper besöka landet genom den statliga turistbyrån. 1989 fick totalt 14 000 utlänningar besöka Albanien – en dubblering jämfört med 1987 –, att jämföra med de nära tre miljoner som besökte landet 2011. All litteratur beslagtogs vid gränsen och alla utlänningar tvingades till en desinficering för att döda ”kapitalistiska” bakterier. Skräddare och frisör mötte vid organiserade besök upp turister vid ankomsten för att se till att inte västerländskt kläd- och hårmode följde med in i landet.

När Dingle lyckades ta sig till Vlorë hösten 1991 hade de första öppna valen hållits under våren och Albanien var inte fullt lika isolerat som bara några år tidigare, men landet styrdes fortfarande av samma parti som tog makten 1944 och få svenskar lär ha turistat i det kommunistiska Albanien, och inte minst Vlorë, före Dingle.

John Pettersson och Johan Elisson

Har du inte köpt boken Vi som är från Göteborg åker aldrig hem med sorg än görs detta i Blåvittshopen eller via Änglarnas webbshop.

Share