Mats Gren tar över rodret – del 1

I vår medlemstidning Blått & Vitt 2/2014 fanns en lång intervju med vår nye sportchef Mats Gren. Tyvärr bidrog den mänskliga faktorn till att ett avsnitt ur intervjun föll bort innan tidningen gick till tryck, varför vi här återpublicerar hela intervjun i två delar. Den andra och sista delen publiceras på måndag morgon.

Flera till varandra oberoende personer som mött IFK Göteborgs nya sportchef, väljer ordet behaglig i ett första försök till en rättvis personbeskrivning. För precis så är det. Mats Gren får människor omkring sig att känna sig just behagliga till mods. Det ska ses som en direkt styrka hos en ledare och chef. Att sen kunna fokusera på och diskutera fotboll under 90 långa minuter, med allt vad som följer där till, och fortfarande behålla samma avspända stil, det ger avtryck. Aldrig att det tittas på klockan. Det skruvas aldrig på stolen. Inte heller besvaras något enda av alla inkommande samtal och meddelanden, ännu mindre folks försök till ögonkontakt. Huvudpersonen ifråga är placerad med ryggen mot den glasvägg som skiljer kontor från den sportliga avdelningens hårt trafikerade korridor. Koncentrationen är närmast total. Men så är det också supporterklubben Änglarna som bokats in för ett första samtal. Något som för Blåvitts nygamla man äger hög prioritet. Möt här i ett första uttömmande porträtt – med sylvasst fokus riktat mot kommande säsong, IFK Göteborgs energiska dalmas Mats Gren.

Det är faktiskt bara några timmar sen transferfönstret stängde… hur är läget?
– Det är bra. Nu har det ju inte varit lika stressigt för mig, som då transferfönstret ”in” stängde. Nu var det fönstret ”ut” som gällde, som mest var det lite nervöst. Att sitta och vänta på om någonting skulle dyka upp, som vi skulle behöva ta ställning till. Men det gjorde det inte. Så det var ganska skönt faktiskt.

Din tjänst som ny sportchef i IFK Göteborg startar formellt 26 mars 2014. I april avtackas Håkan Mild för sin tid på posten. Efter en del turer fram och tillbaka kliver du så till slut på som efterträdare. Berätta.
– Jag fick en kontakt med Martin Kurtzwelly i februari. Jag träffade honom några gånger och träffade även någon mer person från Adecco. Jag träffade delar av styrelsen. Sen kom beslutet av Blåvitt att de ville anställa mig. Sen tog man kontakt med Jönköping Södra måndag kväll och meddelade detta. På tisdag morgon satt jag hos vår ordförande i Jönköping och tittade på hela situationen. Detta var ungefär tio dagar innan seriestarten i Superettan. Tidpunkten för Jönköping var lite tuff, det är inget att sticka under stol med. Men så är fotbollen. För någon är det en bra tidpunkt och för en annan är det en dålig tidpunkt. Där blev det lovat för mig att det inte skulle vara något problem. Det uppgavs också ungefärliga summor till mig och även till Martin, vad det skulle röra sig om. Därför bestämde sig Blåvitt att gå ut med information på en presskonferens under onsdagen. Då visste man att det här löser sig. På torsdag ändrar sig allting. Det kom helt andra siffror. Helt uppåt väggarna. Det var därför det här drog ut långt på tiden. Framför allt blev Blåvitt sura på hela grejen, men sen löste man det till slut i alla fall. När väl Jönköping hade tagit sitt förnuft till fånga.

Med lite distans till den cirkus som uppstod – med dig mitt emellan din gamla arbetsgivare Jönköping Södra och ditt nya uppdrag hos IFK Göteborg, hur ser du på det här idag?
– Jag har förståelse för Jönköping Södra också, då tidpunkten inte var direkt fantastisk för dem. Det blev väldigt oroligt inför lagets första match. Skulle jag försvunnit i det läget direkt, där handlar det för Jönköping om att få så mycket för mig som möjligt. Det var där skon klämde till slut. För deras sportsliga och framtida sak, där hade det varit lätt för dem att säga, ok vi släpper honom direkt. Det hade varit en lösning. Då hade det inte blivit så oroligt. Man såg också de första fem omgångarna. De hade två poäng. Nu ligger de femma i tabellen. Hade de inte fått den dåliga starten hade de idag varit med bland de tre bästa. Det beror säkert en del på att spelarna just då varken visste ut eller in. Just beslutet, att inte ta det på en gång, utan att istället dra på det… Det var ju runt tre och en halv vecka det tog. Det skadade ju egentligen alla. Dessutom drogs nästan allt i tidningarna och det är aldrig bra.

Spelaren, tränaren och ledaren Mats Gren – En tillbakablick

För att blåvita supportrar ska få en bra bild av dig, som person, i livet… vem är Mats Gren?
– Ska man titta lite på det familjemässigt, så har jag varit gift. Jag är idag skild och har tre barn. Två barn med min första fru som är svenska och också kommer från Falun. Sen har jag ett barn med en schweizisk tjej som jag var tillsammans med ett tag under min tid där. Alla tre barnen bor idag i Schweiz. Jag har flyttat till Sverige själv, vilket är bra i många lägen, då jag kan fokusera och koncentrera mig på det jag vill utan att ta för mycket hänsyn till någon just nu. Mitt jobb tar otroligt mycket tid. Framför allt nu i början. Det kommer det att göra även fortsatt och det är väl det som är lite kännetecknande för mig. När jag åtar mig något så går jag ”all in” på det. Det tar mycket tid. Det gör mig ingenting. Jag lägger ner mycket fokus på det jag gör och försöker göra det fullt ut. Det har väl alltid varit så. Som spelare, tränare och ledare.

Du har ett förflutet som spelare i Blåvitt, det under ett par år då Blåvitt har sin absoluta storhetsperiod. Innan dess spelar du på lokalnivå för Falu BS. Hur kom det sig att du hamnade just här?
– Anders Bernmar. Brage hade självklart varit på mig många gånger, eftersom det bara är två mil mellan Falun och Borlänge. När Blåvitt kom in i bilden, så var det egentligen ingen större tvekan hos mig att jag ville dit. Det var på sommaren 1983 som jag för första gången fick veta att Blåvitt var iväg och tittade på mig. Kjell Pettersson och även Anders själv. När förfrågan sen kom om jag var intresserad, så var det inte så mycket tvekan från min sida. Här finns en liten rolig episod…
Min pappa tyckte ”att vad ska du till Blåvitt för, du måste ju se till att du får spela”. Han tyckte väl att det var ett för stort steg för mig. Men som alltid är det bättre sikta högt och sätta upp målen högt och sen sträva därefter, det tyckte jag i alla fall då.

Och spela fick du.
– Ja, det fick jag.

Hur minns du 1984-1985, med gamla Kamratgården, Gamla Ullevi, Sm-guld. och alla idag stora blåvita legender, spelare och ledare omkring dig?
– Det var för mig två helt fantastiska år. Just Kamratgården. Kamratskapet här. Det var helt enormt. Det tror jag att man har svårt att se idag, vilken sammanhållning det var i gruppen. Även bland tjejer, fruar och allting omkring. Folk som idag fortfarande träffas. Alltså, man kom hit. Man kände sig hemma. Man kände sig välkommen, men på planen var det ett otroligt gäng vinnarskallar. Det var helt makalöst. Kom man hit och man inte slet, jobbade och gjorde sitt bästa, så var det inte ok. Då fick man höra det och det är ju dit vi måste komma igen. Att vi ställer mycket större krav på varandra. Träningarna ska vara tuffare och hårdare än matcherna. Då kommer vi att flytta på det här. Så var det på den tiden. Just gamla Kamratgården här, även om det är helt fantastiskt och nytt nu, var ju självklart på den tiden redan då, med träningsanläggningen mitt uppe i miljön här, helt enastående. Härinne… alltså. Bara köket som var då, med Mimmi och Gun. Det var helt fantastiskt.

Gun som fixade till ”guld-pytten”. Det blev några sådana.
– Ja, haha. Det blev ju det.

Efter 1985 ger du dig för första gången iväg. Ut i Europa. Du når schweiziska Grasshoppers, först som spelare, sen även som tränare. En mängd titlar har du med dig från tiden i Zurich-klubben. Om du försöker dig på att göra en sammanfattande dragning av de här åren, hur lyder en sådan?
– Jag kom ju ner, vilket för mig blev ett oförglömligt minne, då jag spelade sista matchen med Blåvitt mot Fenerbache på en onsdag i Europacupen, där vi också gick vidare. Alltså, jag satte mig på flyget en torsdag och åkte till Zurich i Schweiz. Jag tränade på fredagen och spelade den första matchen på lördagen. Det här är november 1985. Det var bara tre dagar mellan sista matchen med Blåvitt och den första med Grasshoppers. Jag tränade en gång på fredagen i Zurich och sen rakt in i match. Schweizisk cupmatch mot Young Boys. Vi vinner med 5-2. Jag pytsar in fyra stycken. På den tiden fanns det inte ens mobiler, men direkt blev det ju uppståndelse. Jag skulle till TV-studios och så vidare, sen skulle man hinna få något att äta. Innan jag var på hotellet var klockan närmare ett på natten. Jag vet inte hur många meddelanden från samtal som låg i receptionen där man hade sökt mig. Framför allt pappa, som är en otroligt stor supporter. Det stod ”det spelar ingen roll vilken tid du är hemma, bara ring”.
Det var ju inte samma uppföljning som idag, det var en helt annan värld. Han hade väl egentligen inte riktigt trott att det var sant. Att jag hade gjort fyra mål och så… Det var en upplevelse som man också blev mätt efter sen. Jag mättes utifrån den matchen. De sista matcherna på hösten gick ju också bra. Jag gjorde något mål till och jag gjorde någon assist, men sen hämtade vardagen in mig lite. Sen kom man in i en vardag därnere som var väldigt fylld av träningar. Som professionell tränade vi flera gånger i veckan och då två gånger om dagen. Jag hamnade sen i en ganska rejäl svacka, det efter första halvåret. Det gick jäkligt tungt på våren. Jag gjorde inte så många mål och jag mättes som sagt av de fyra mål jag gjort i första matchen. Det var faktiskt ett ganska tungt första halvår.
Sen var det väl så då, att fotbollen inte hade så stor status i Schweiz, och man ansåg även i Sverige att Schweiz inte var något speciellt. Det är ju det som är lite intressant att jämföra med nu. Idag är det precis tvärtom. Världsrankningen innan VM gav Schweiz en sjundeplats och man var nära att slå Argentina. Alltså, hela utvecklingen i Schweiz har ju verkligen gått uppåt hela tiden jag har varit där.
De första åren jag var där hade vi väl inte så där jättestor framgång. Det kom sen med Ottmar Hitzfeld. Han blev ju senare tränare i både Dortmund, Bayern München och även i schweiziska landslaget. De tre år han var hos oss tog vi fyra titlar.

Det var då det tog fart ordentligt?
– Ja, precis. Det skiftades ut lite spelare hos oss också. Vår kapten som vi hade då byttes ut. Han var mittback. Det blev nästa steg i min karriär, då jag tog ett steg tillbaka som mittback. Det var 1990. Direkt efter att jag kom tillbaka från VM. Vilket också bjuder på en rolig episod.
Jag hade ju varit så mycket med landslaget under Olle Nordin. Det var inför VM 1990. Jag fick tyvärr inte följa med och spela de avgörande matcherna, då jag inte spelat så mycket, varken i ligan eller i cupmatcherna. Jag hade behövt spela mer, för jag var ju inte ordinarie i landslaget. Men bestämt var att den dag vi åker ur med landslaget skulle jag ringa Ottmar Hitzfeld. Vi skulle då bestämma någonting. Där var ett telefonsamtal som var rätt så roligt. Det var ju det där tråkiga VM:et. Vi åker ur direkt. Jag sa till Hitzfeld, att nu måste jag bara ha lite ledigt. ”Jag vill gärna prova dig som mittback”, säger han då. Det ska sägas att det var jag väl inte så värst intresserad av, haha. Sen var det mycket förhandlingar på telefonen. Han sa ”du måste komma tillbaka direkt”. ”Direkt. Jag har varit borta med landslaget under sex veckor i Italien.”, sa jag. Då var man verkligen tom i skallen. Efter att ha åkt ur dessutom. Efter mycket förhandlingar fick jag till slut fem dagar ledigt. Jag gick med på att komma ned och prova som mittback, men med garantin att trivdes jag inte så fick jag gå tillbaka till min position som mittfältare. Men efter några matcher som mittback så fungerade det jättebra. Det var jag glad för i efterhand, för då kunde jag förlänga min karriär med ett antal år. Jag spelade ju tio år som mittback.
Under den här tiden vann jag fem ligaguld. Sammanlagt nio titlar. Fem mästerskap och fyra cuptitlar.

Hur länge hängde Hitzfeld med som tränare för Grasshoppers?
– Han lämnade oss 1991, efter tre år som tränare. Han lämnade då för Dortmund. Han ville ha med mig till Dortmund, men inte det första året. Vi kom överens om att jag skulle gå dit 1992 istället. Förhandlingarna var klara. Jag hade ett kontrakt klart. Jag gör då illa mig i knäet. Jag får operera knäet. Jag kommer inte med till EM på grund av min skada. Jag hade ju kontraktet med Dortmund, men både jag och Ottmar Hitzfeld kände då att, komma dit skadad är varken bra för honom eller för mig. De satsade som sjutton i Dortmund då. De tog in mängder av storspelare då, men tänkt var som sagt att jag skulle fått spela där. Vi kom till slut överens om att jag stannar kvar i Grasshoppers ett år till, sen tittar vi på situationen igen. Men då kände jag att, då Dortmund det året missade chansen i sista matchen, där Stuttgart tog det, det här kommer att bli tufft. Jag tror att hade jag kommit till Dortmund 1992, då hade jag kunnat hoppa på tåget. Men komma in i ett lag som har gått så jäkla bra och ta en plats sen…

Är det här någonting som du tänker tillbaka på – som att ”här hade du din liv chans”?
– Det var det. Det är väl vad jag känner i efterhand. Hade jag inte blivit skadad där, då hade jag gått till Dortmund. Det var ett tufft beslut, men för mig är det ändå viktigast att få spela. Att komma till en klubb och få sitta på en bänk. Jag har aldrig gjort det och vet inte om jag hade klarat av det. Jag blev kvar och jag har aldrig ångrat att jag blev kvar så länge i Grasshoppers. Men just den episoden, det är klart att man har sugit på den många gånger. Vi fick ihop en fantastisk fin grupp ledare i laget framöver. Till exempel Marcel Koller, idag förbundskapten för Österrike, som jag känner väldigt väl. Vi pratas ofta vid. Nu kan jag inte önska honom lycka till den här gången, men ändå. Vi hade en fantastisk tid. Vi var med två gånger i Champions League. Det andra året vi var med hade vi ett fantastiskt bra lag och borde ha gått vidare från gruppspelet, som då bara bestod av fyra grupper. Det var bara fyra lag som gick vidare och vi surrade bort det själva.

Då var du kapten för laget. Ansvaret du kände efter det?
– Ja. Det var tungt. Att hamna bland de åtta bästa lagen i Europa då. Det borde vi faktiskt klarat av.

Efter spelarkarriären tar du dig så småningom vidare till en klubb i Liechtenstein vid namn FC Vaduz, då som tränare. Du återkommer sen som assisterande tränare till Grasshoppers, bedriver vidare tränaruppdrag för danska Vejle BK och landar till slut hos Jönköping Södra. Hur kommer det sig att turerna har gått just den vägen?
– Jag bestämde mig när jag slutade år 2000 att ta mig tid och göra klart mina tränarutbildningar, samt vara i juniorleden i Grasshoppers. Jag kände att det kommer att bli en viktig del för att förstå sig på de unga spelarna också. Vad som försiggår i huvudet på dem. Hur man lägger uppträningen, hur man utbildar dem och så vidare. Sen kände jag väl lite grann, att när jag väl hoppar på ett lag är det nog bra att komma ifrån Grasshoppers lite. Eftersom jag hade varit där så länge också tog jag jobbet i Liechtenstein. Det var ett lärorikt år, men inte så framgångsrikt som jag hade hoppats på. Det var ganska mycket press där också. Man skulle bara gå upp i den högsta serien, då man integrerade i den schweiziska ligan. Men det ville sig inte, utan vi kom femma eller någonting sådant.
Jag gick tillbaka till Grasshoppers igen och var där, först som ungdomstränare och sen som assisterande tränare. Därifrån kände jag väl lite grann, jag tror inte att jag kommer att få chansen riktigt i A-laget. Då ville jag ändå röra på mig. Mina blickar var ju redan då mot Sverige.
Då dök den första möjligheten upp med Vejle i Danmark. Jag tyckte det lät intressant och lite spännande att hoppa på ett tränarjobb i ett annat land. Jag tycker ändå, att när man kan samla på sig olika erfarenheter, vilket jag har stor nytta av nu. Jag känner ju otroligt mycket folk i Danmark. Så… jag tog chansen. Men det var också en tung period, för när jag skrev på för Vejle så låg laget i högsta ligan. Sen efter några månader åkte man ur. När jag kom dit hade man åkt ur. Jag fick ta tag i laget, som var lite på fritt fall. Man hade en ganska föråldrad trupp, med en medelålder på nästan trettio år. Man hade inte heller finanserna riktigt där man skulle, så jag fick rensa upp och sälja spelare och försöka hålla ihop ett lag. Man plockade sen upp en massa yngre spelare.

För dig var det både ett tränarjobb och ett jobb som sportchef?
– Ja, det var ju så. Sportchefen som klubben hade fick sparken efter att jag varit där i två månader. Jag blev inkallad till styrelsen där de sa ”vi vill att du tar hand om allting”. Efter två månader, haha. Jag höll verkligen på att jobba ihjäl mig. Efter de första tio månaderna bad jag faktiskt om någon som kunde hjälpa mig med det administrativa. Det hade inte gått annars. Sen det andra året så byggde vi upp laget, med nya spelare och låg på en andraplats i halvtid av säsongen. Då såg det jäkligt bra ut. Sen under den andra halvan av säsongen fick vi lite småskador, skavanker och en del sjuka spelare. På vintern när vi gick in i andra halvan saknade vi fyra, fem spelare de första fyra, fem matcherna. Vi fick oavgjort i de tre första matcherna, sen så tappade klubben, enligt min mening nerverna och tålamodet, även om vi inte alls hade press på oss att gå upp det året. Då fick jag gå därifrån i april. Så var det.

Under din tid som tränare för Jönköping Södra ska det dyka upp en möjlighet att få komma tillbaka till IFK Göteborg, den här gången som sportchef. Ett av de tyngsta uppdragen i svensk elitfotboll. Hur uppstod möjligheten?
– Jag trodde för det första aldrig att Håkan Mild skulle sluta. Det hade jag inte ens en tanke på. När jag fick reda på att det var fallet, och det här har jag sagt flera gånger förut, jag har varit här ofta och pratat med Roger Gustafsson och hållit kontakten med klubben – Min dröm har alltid varit att komma tillbaka till Blåvitt. Det är inget snack om det. Jag har trivts otroligt bra i klubben, hela tiden hållit kontakten, varit häruppe. Jag var också här när jag gjorde min tränarutbildning. Jag var här och följde laget och så vidare. Då lade jag ut lite trådar också. Jag fick en kontakt med Martin ganska snabbt. Efter många bra och intressanta samtal, så bestämde sig Blåvitt till slut för att ge mig chansen. Jag blev verkligen överlycklig över det.

Vad var det ytterst som avgjorde beslutet, att söka jobbet som sportchef i Blåvitt?
– När Martin Kurtzwelly ringde första gången och frågade om jag skulle vara intresserad och träffas, så fanns det ju inge tanke på att säga nej. Det här är i min värld ett utav de klart finaste och bästa fotbollsjobben i Sverige.

Vad tror du i sin tur det var som ytterst avgjorde IFK Göteborgs beslut, där du ansågs som rätt man för jobbet?
– Svårt för mig att säga, men jag skulle tro att det hänger ihop med att jag ändå kom med en bakgrund från Blåvitt och att jag kom hit med internationell erfarenhet. Dessutom med ett ganska stort nätverk bakom mig. I Sverige, Danmark och Norge, men även i stora delar som vi inte kan utnyttja fullt ut här nu, typ Tyskland, Italien och Frankrike. Därifrån är det alltid svårt att hämta spelare emot Skandinavien. Jag kanske har varit borta ett längre tag från svensk fotboll, men nu ändå varit inne i fotbollen de sista åren, vilket är en fördel. Jag såg ju en hel del matcher med Blåvitt under tiden jag var i Jönköping. Jag kände ju till laget väldigt bra och kanske att jag har med mig lite andra idéer, då jag har varit utomlands ett tag. Jag har med mig lite nytänk och funderingar på hur man ska kunna komma tillbaka till den storhetstid Blåvitt hade.

Du har sen dag ett i IFK Göteborg varit högst aktiv i media. Du har hela tiden varit öppen och tydlig med vad du vill och vad du kan bidra med i din roll som sportchef. En sak som har återkommit i dina uttalanden är tillgången det stora kontaktnät du skapat efter din långa vistelse i europeisk klubbfotboll. Vad specifikt är här värdet för IFK Göteborg?
– Jag tror att det är väldigt stort. Jag kan väl säga som så, att när man ska leta efter spelare så är man idag väldigt beroende av agenter. Jag kan hämta in väldigt mycket upplysningar, vilket för mig är otroligt viktigt, det ifrån oberoende personer, där jag får reda på saker. Det är inte så svårt för oss att åka och titta på spelare eller titta på våra scoutingprogram, för att se om spelarna har kvaliteter. Men det finns en sida att ta hänsyn till bredvid planen också, som för mig ör otroligt viktig. Att få reda på hur karaktären är hos en spelare. Hur han är vid sidan om planen. Den informationen får man oftast bara av oberoende personer. Den informationen är i ett lagbygge otroligt viktig. Fungerar inte spelarna vid sidan om planen, så fungerar de inte riktigt på planen heller.
Sen hoppas jag verkligen att vårt planerade träningsläger i USA under kommande försäsong blir av. Just nu pratas det om det risken för en spelarstrejk i den amerikanska ligan och det vore ju olyckligt om det inte finns några spelare att möta när vi kommer över. Det här är också en kontakt som jag har. Vi får faktiskt hela det här lägret betalt.
Sen har vi också tillgång till den plats i Dalarna som Blåvitt var uppe vid med Roger Gustafsson på 90-talet. Han var säkert där fem, sex gånger. Det har vi egentligen redan nu klart för kommande sommar. Vi ska bara tajma tidpunkt när vi är lediga och så. Då har vi tillgång till ett läger där också. Även det fullt betalt. Bara de grejerna är från mina kontakter. Jag tror att klubben här kan ha en hel del nytta av det och jag kan dessutom ha nytta av det, då även ekonomiskt.

Nu är du här. Installerad. På plats. I Håkan Milds gamla arbetsrum, där mängder av diskussioner och beslut har passerat sen den nya Kamratgården invigdes. Hur är det att ta över efter en så central och blåvit person som Håkan Mild?
– Håkan Mild har gjort ett fantastisk bra och viktigt arbete för klubben, de åren han har varit här. Om man börjar här, med nya Kamratgården, laget och uppbyggnaden av det hela, så är det helt fantastiskt. Det är en stor ära för mig att få ta över efter Håkan. Så är det. Sen ska man självklart försöka sätta sin egen prägel på det här, när man väl har tagit över. Samtidigt måste man vara försiktig när det har byggts upp någonting som är värdefullt, om man nu ska ta över. Man ska ta vara på det som finns. Ta med det som är bra och kanske försöka, inte bara förändra, för det är ett dumt ord att använda… Alltså, man ska inte förändra något för att man ska förändra, utan man ska förbättra istället. Det är vad jag försöker göra nu. Jag försöker titta på vad vi kan förbättra utav det som gjorts förut. Det är där man ska försöka sätta ned foten, och försöka göra det så att Blåvitt kommer dit där alla egentligen vill att Blåvitt ska vara.

Text: Fredrik Ernerot
Foto: Bildbyrån

Share